Alla är lika välkomna! Typ.

I statistiken på bloggen kan man se vilka sökord folk har använd för att hamna här. De flesta är av typen; "östeuropa"+ "rosa bussarna"+ "Ulrika", vilket är ganska logiskt. Men jag vill också passa på att hälsa dig som sökte på "Lusthus säljes billigt"! extra välkommen till min blogg!  Hoppas att du fann vad du sökte, men säg till om jag kan hjälpa till med något.

Faktaruta: Till vänster ett lusthus. Till höger en ganska lustig buss.

Festfixarnas kranka blekhet

Kom att tänka på en rolig (och extremt pubertal) händelse som Sara påpekade att jag har glömt att berätta om. När vi kom till Makedonien och den fantastiska Ohridsjön (där vi fick vårt första badstopp) hamnade vi som jag beskrivit tidigare på en spontanfest andra kvällen som skulle visa sig få lite bestående konsekvenser. Vid tiden för återfärd från restaurangen vi blivit skeppade till och där vi tittade långt ner i Raki-glasen, tyckte alla självklart att det var en strålande idé att fortsätta partyt när vi kom tillbaka till vår strand igen. Om det var så här roligt nu, hur roligt skulle det inte kunna bli om vi fortsatte!!?? Så det gjorde vi. Jag uppfattade att alla hade kul, men kärntruppen (Sara, Stefan, Patrik och jag i det här fallet) kämpade på kanske lite längre och med ännu lite mer entusiasm än de andra och klättrade upp på taket för att sova först framåt småtimmarna (det finns en filmsnutt från kvällen som jag plockar fram och spelar upp för mig själv flera gånger om dagen för att den är så underhållande.Tyvärr kan den dock inte publiceras här av många, många skäl). Dagen efter ligger vi på stranden och steker och försöker samla ihop minnena och olika vitala kroppsfunktioner, men mår på det stora hela bättre än vi förtjänar. Jag ligger bredvid Patrik och småpratar slappt när en kvinna som arbetar i en av barerna kommer fram och knackar honom på axeln. Hon vill bara meddela att hon nu ordnat allt för den fest för 30 personer som vi tydligen beställt till ikväll. -Klockan 19 blir fint. -Välkomna! Vart ska hon skicka fakturan, undrar hon slutligen. När hon gått stirrar Patrik klentroget framför sig en lång stund och säger sedan långsamt "-Hur f-n hittade hon oss här?". En hel strand fullpackad med turister och hon lyckas leta upp oss. Tydligen hade hon, orutinerat nog, tagit några fylleskallar på orden och uppfattade att det var en verklig eventbeställning vi lagt där i baren kl.04.00 dagen innan. Spare no expenses.Flackande blickar. Smygpanik.
Till mitt försvar så hade jag själv inte varit med i den här orderläggningen utan avvikit lite tidigare och mot bättre vetande lämnat Sara och Patrik till att inte bara spontanbeställa stora företagsevenemang utan också bjuda minderåriga makedonier på alkohol, visade det sig senare. När vi släntrade tillbaka till bussen efter att på olika sätt ha avvärjt tidernas strandpartaj hörde nämligen Sara följande oroande rop efter sig från en grupp 14åriga kids: "-Girl! Girl!! -Hello! -It was fun yesterday! -Where is Patrik? -Party tonight again?" och drog sig motvilligt till minnes att våra vinflaskor hade gått laget runt i det tacksamma gänget i sen förpubertetsålder som hon nu stod inför. Skam.
Jag borde ha ringt lokal polis där och då. Langning är ett allvarligt brott och verkligen ingenting att skämta om.
Särskilt inte i sådan direkt närhet till djupt vatten.

(Not till Saras mamma och mormor samt till min egen mamma; -Vi vet att ni kanske inte i första hand är intresserade av att höra suparhistorier från era döttrar och att det är mycket omoget och inte imponerar nämnvärt på er. Kanske snarare tvärtom, om jag får gissa. Till vårt försvar kan vi ändå lova att detta beteende är synnerligen ovanligt för oss och att vi i det vanliga, verkliga livet är mönstermedborgare som ansvarsfullt sköter våra jobb, betalar räkningar och klipper håret i tid. Det finns alltså ingen anledning att blanda in Soc).

Livet på Batmobåten

Formationen "Köttflotten" var fortfarande inte helt fulländad och behövde mer finslipning

Så här på resans sista dag tänkte jag passa på och också beskriva Kroatiendelen av resan lite mer för den som är intresserad. I en vecka har vi bott på en ganska mysig, mycket trång och extremt varm båt som tog oss runt till diverse öar, små städer/byar och stränder i den Kroatiska skärgården. Eftersom vi (jag, Sara och Iris) av värme- och utrymmesskäl sov på däck vaknade vi oftast när besättningen satte igång motorn någon gång mellan 06.00 och 7.30 på morgonen då det var dags att lämna den hamn vi legat i. Sedan kunde man ligga där och försöka sträcka på sin av betonggolvssovning på tunn beachmadrass stela lekamen så gott det gick. Ibland kom man på fötter med en gång, ibland krävdes det lite Irisyoga för att över huvudtaget börja få kontakt med sin rygg igen. Flera nätter var det också så fuktigt att allt var plaskblött (den våtaste natten var mina fingrar så där krulliga som de blir av att ha legat för länge i badet) och då var det av någon anledning lättade att lämna nattens rede. Frukost mellan 8.00-9.00 i en liten, rejält trång "matsal" där man fick sitta kvar där man slagit sig ner tills alla var klara eftersom hela placeringen fungerade rent fysiskt fungerade lite som ett 21-spel. Sedan började dagens ansträngande program av solande/sovande/slappande i solen eller skuggan fram till första badstoppet precis före lunch. Då kastade man sin friterade lekamen i det 27 gradiga, turkosa och glasklara vattnet direkt från båten och ägnade sig sedan åt att aktivt inte tänka på vad som skulle kunna finnas under oss i det djupa vattnet i form av sjöodjur/hajar/slemfiskar. Det var som en liten bit av himlen. Jag, Iris och Sara jobbade mycket med vårt konstsimprogram och blev med tiden ganska vassa, främst enligt oss själva, men inte helt utan medhåll från den övriga gruppen. När vi utmattade kravlade oss upp på båten igen serverades det en god, i princip, tre-rätters lunch. Den tillreddes genom något slags mirakel varje dag i ett litet, litet rum (i storleksordning 50% av

Matsalen. Hudnära. 

min klädkammare hemma i Sjöstan), av en sugrörssmal 21 åring med en böjning åt salta buljonger. Det var mycket imponerande. Vi åt, badade lite till för att sedan åter igen lätta ankar och återgå till förmiddagens anti-aktiviteter. Framåt eftermiddagen kom vi vanligtvis fram till någon liten by där vi gick i land, åt en smaskig skaldjursmiddag, drack lite eller mycket öl och pluggade sedan i öronpropparna på strandmadrassen igen vid midnatt ungefär. I varje hamn var det extremt högljuda fester på majoriteten av båtarna bredvid och ljudnivån varierade gissningsvis någonstans mellan 100 (gräsklippade/fabrik) och 150 decibel (flygplan vid start). Kanske inte riktigt den bilden jag haft av resan där jag snarare sett vår båt kluckandes ensam i en vacker naturhamn, tyst under stjärnhimlen. Men det var helt ok ändå (jag vaknar vid minsta snarktendens men kan sova i mycket hög musik. Jag vet. Stört). Det sköna med att göra inte så mycket alls under en ganska lång tid är att man till slut hinner tröttna lite och det bidrog till att det nu känns ganska ok att åka hem till Sverige igen. Eftersom det var en helt ny grupp resenärer på båten innebar det att vi också förväntades börja om socialt. Jag som alltid ligger lite efter mentalt saknade vår gamla grupp även om det här gänget också var supertrevligt och enkelt att hänga med. Lite yngre grupp den här gången och mycket roliga personer, men jag orkade ändå inte riktigt engagera mig på samma sätt som på bussresan. Vi la inte upp någon gängbildningsstrategi och jag sov mer än intrigerade den här gången. Ganska sent på resan lärde vi dock känna de balla Stockholmstjejerna Elin och Charlotte som vi direkt kände var av det rätta virket och vi tog dem till oss. De förstod både ironi, sarkasm och hade mycket schysst skvaller att bjuda på, vilket självklart uppskattades av oss, som inte riktigt haft känselspröten ute den här resan och därför missat en hel del.
Hade resan varit längre hade det blivit våra homies, thats for sure.

Varmhäng med nya vänner utanför godtycklig fin byggnad i Hvar. Den rosa
barbamaman till vänster är jag.

Körigt i Kroatien

Näe, hörni, om man skulle ta och klättra upp i masten lite?

Ånej. Det har kört ihop sig. Ska jag bada i det turkosa vattnet före eller efter jag lägger mig i skuggan på soldäck och fortsätter läsa min bok? Ska jag ta med mig badringen eller luftmadrassen i plurret? Ska jag ta en kall öl före eller efter att jag solat? Ska jag äta grillade skaldjursspett eller en fishplate ikväll till middag?
Det är tuffa dagar på båten.
Inte ett liv alla klarar av.

Icecream with a view

Dubrovnik/Internet: 0-1

Är i Dubrovnik över dagen. Ni vet, fantastiskt vacker stad i marmor, gamla byggnader och sånt där. Tycker vi och alla tusentals passagerare från de tre gigantiska kryssningsfartyg (vi snackar i storleksordningen Gästrikland) som ankat upp utanför här. I dag var det 43 behagliga grader celsius. Vi nästan dog. Jag upplevde svettningar jag inte trodde att min kropp var kapabel att producera. Vi ångrade också att vi bokat en guidad rundtur på 90 minuter inne i gamla stan, en stadsdel man skulle kunna jämföra med en gryta, värmemässigt och i brist på fläktmässigt. Efter 5 minuter började jag tänka lite på vilka olika sorters glass det finns i världen och efter 15 min påstod Iris att hon inte längre kunde stå upprätt om vi rörde oss så sakta som gruppen gjorde. Så vi smet. In på Internetcafet jag nu sitter på.
Jo. Man får göra så. Även om man betalat dyra pengar. Man kan inte vara intresserad av allt. Och särskilt inte om man just vunnit VM i svettning.
På modernt språk skulle man kunna säga att vi helt enkelt vaskade en sightseeing.
Så rätt.

Bilden av en extremt varm och uttråkad kvinna som tänker intensivt
 på glass med Snickerssmak

Jag har en liten surprise till dig....

Jaa..så här bor jag. Det är inte så stort
kanske men jag trivs med det enkla.

Man ser alltså hela hytten på
den här bilden. För att öppna sin
väska får Sara (som på bilden är
både svettig och lite arg)
 ha den i sitt knä. Smidigt. 

Då var det dags att ta sig an del två av resan och vi bussades således ner till hamnen i Split där jag och Sara + några till skulle mönstra på båten som vi skulle bo på i en vecka. Vi fick nu också äntligen möta upp Iris (som vi lärde känna på förra årets Afrikaresa och som nu ingår i den kvartett av fina vänner som fortfarande håller kontakt och gärna träffar. Jag och Sara är mycket nöjda med att vi lyckades tjata med henne). Fulla av ny energi och en del svett i kläderna kånkade vi på vara gigantiska väskor (min når nu upp till den smidigt lätthanterliga vikten 27 kg). För att komma till vår båt fick vi först klättra över några andra kryssningsfartyg (modell mindre, precis som vår) och vi kikade nyfiket in i hytterna och sa belåtet till varandra att det där ser ju helt ok ut. Gott om space. Aircon. Så kan vi bo, jorå. Men det var att ropa hej lite för tidigt för vi var inte alls över bäcken ännu, skulle det visa sig. Väl ombord på vår båt blev vi tilldelade hytt nr 1, vilket vi utgick från var lyxsviten. Vi fnittrade lite nöjt bakom de andras ryggar. Vilka losers. Men. Not so. När kaptenen öppnade dörren till vad som troligtvis skulle ratats av en desperat familj albanska båtflyktingar kippade vi först efter andan och sedan började vi skratta (jo, det var skatt även om inslagen av hysteri var påtaglig). Det var troligtvis det minsta utrymme jag någonsin vistats i (magnetröntgen-röret jag blev inrullad i, i våras inräknad). Mina tankar drog sig åt den där skrubben som Harry Potter lär ha bott i under trappan hos sina elaka släktingar innan han blev trollkarl. Men gissningsvis bara hälften så stor. Eftersom vara väskor var så stora fick ingenting mer plats på golvet när vi väl placerat dem där. Och om vi la upp dem i överkojen kunde vi inte öppna dem pga att det var så lågt till tak. Underslafen var inte aktuell över huvud taget för andra än hobbitar, spädbarn och smurfar. Det var bisarrt klaustrofobiskt. Och bara för att det är en rosabussresa ska man väl vara van vid och acceptera att bo hur som helst antar jag, men det här hade jag aldrig köpt för 10 000 kr7vecka i något annat sammanhang. De flesta andra hytterna var dessutom större än vår (de kunde tex stå båda två i rummet och vända sig. Samtidigt!!! (och detta är inte ens en överdriven beskrivning). Någon beskrev senare på resan hur man fick bestämma sig hur man ville sova innan man backade in i sängen. Om man ville vända sig och lägga sig på andra sidan fick man gå ur sängen och sedan backa in andra hållet). Men, men. Det är ju bara att gilla läget och eftersom jag jämför allt med detta så kan jag hantera det. Vi pratade med den superdupertrevliga personalen ombord som ständigt tog nivån på service till nya höjder och vi fick förvara en av våra väskor inne i deras hytt. Jo, jag vet. Men de insisterade. Även om utrymmena de bodde på var ännu trängre och gav mig lust att starta en insamling eller nåt. Trots denna generositet insåg jag dock ganska snart att jag ända inte skulle kunna sova i hytten, bland annat på grund av den brutala värmen som gjorde att man såg ut som man tagit sig igenom ett 90 minuters tempospinningpass när man kom ut från rummet efter att bara varit inne och hämtat tandborsten. Fiffiga som vi är gick vi in till första lilla by och köpte moderiktiga strandmadrasser (med Nemo på) som vi sedan bäddade med uppe på däck istället. Överraskande nog var det dock ganska kallt på natten (och vi hade skickat med alla våra sovsäckar och filtar med Patrik från förra resan, som snällt nog erbjöd sig att hjälpa till pga var utrymmesproblematik. Kanske grundade sig  erbjudandet på ett anfall av dåligt samvete från hans sida eftersom han ätit hälften av i princip alla våra luncher och middagar i tre veckors tid, men det är bara en konspiratorisk gissning). Men bortsett från det och att det var konstant hallabaloa-fester på samtliga båtar runt om oss gick det utmärkt att sova där. Lite skavsår på höftkammarna och knäna pga betongunderlag får man ju ta när man är en sådan globetrottrande survivor som jag.
Så nu sover vi där varje natt och använder bara hytten som tillfällig sauna när vi känner att den 40 gradiga värmen på däck inte riktigt är nog för vara nordiska hudar.

Vår båt längst ut. Lätt och ledigt i halvberusat tillstånd förväntades man 
vanligtvis klättra över minst sex båtar för att komma in till kajen/resp tillbaka 
till båten på natten. Äventyrligt!  

Livet ombord var fullt av actionaktiviteter och svåra utmaningar.

Återkommer med bilder och en mer utförlig beskrivning av den enastående trevliga personalen!

Att skiljas är att dö en smula (eller en hel limpa som en kompis från förr brukade säga)

Bästa middagen på resan, trots genomblöt klänning och
vindoftande ben. 

I lördags var det så dags att vinka hejdå till de i gruppen som skulle åka hem till Sverige igen, medan några lucky bastards skulle få fortsätta vidare med nästa del av resan, seglingen i Kroatiska övärlden. Det var lite sorgligt så klart att lämna så där. En bra tid som aldrig kommer tillbaka. En bubbla man lever i under en kort men intensiv period. Förhoppningsvis är det väl ändå så att man kommer tilltvinga sig umgänge med de man gillade mest även i fortsättningen även om det blir betydligt mer sporadiskt i de flesta fall.  Men ja; lite sorgligt var det. Men både jag och Sara kände nog nu att det var dags att gå vidare. Energin på slutet av resan hade sjukit ganska mycket och det var en lite halvavslagen grupp på slutet. Kanske hade värmen ett finger med i spelet - det har tagit mycket på krafterna, kanske mer än man trodde. Det är utan konkurrens de varmaste veckorna jag upplevt. De flesta i gruppen åkte in till Split på kvällen medan jag valde att stanna kvar på campingen utanför stan pga att jag hade någon slags vätskebristrelaterad huvudvärk (jo, det var vätskebrist den här gången. Inte för stort "vätske"intag dagen innan). Det visade sig vara ett finfint val eftersom jag fick följa med de fantastiska pantertanterna Louise och Evy på restaurang och dela ett makalöst gott fisk/skaldjursfat med dem. Jag blev så till mig att jag hällde ut en halv kanna vitt vin över mig (svalkade ganska ok dock), men det blev ända en av de finaste kvällarna på hela resan. När jag och Sara blir stora så ska vi bli som Louise och Ewy. De 58 och 70 år och flänger jorden runt tillsammans, ofta med Rosa Bussarna utan överdriven bekvämlighet. De är bästisar och vi upptäckte ganska snabbt att de var precis som vi vad gäller noterande av medresenärers förehavanden och vi utbytte många tysta blickar i samförstånd under resans gång och myntade t om några egna kodord. Coolaste tanterna! Lite senare dök resten av gänget upp och mysaftonen förvandlades till fest och busstanktömning, där bland annat Daniels strårom som vi utan större entusiasm kämpat med under hela resan, nu obönhörligen skulle drickas upp. Insikten om var indianerna på sin tid fick utrycket Eldsvatten ifrån blev tydlig.
En riktigt bra avslutning på första delen av resan. Jag kommer sakna många av er som var med väldigt mycket. Även man inte blivit bästis med precis alla så var det på det stora hela en enkel, trevlig och fullständigt ognällig grupp och jag tror även att jag fått några nya vänner som kommer bestå lite längre.
Vi ses i september pojkar!

Kolla Mamma, din dotter HAR faktiskt en gloria. Louise hälsar
att hon är impad och önskar att hennes dotter också hade en sån.   

Ewy är säkert också imponerad, men lyckas
 fokusera ganska mycket på skaldjuren, trots det.
Respect!

Nr 32

Myset är komplett - Här finns inte plats för några fler.
Sorry, Mister.

Anekdot från Albanien:
Vi närmade oss huvudstaden Tirana och körde på en sträcka där det gick ganska långsamt, bland annat i en rondell och det var en del människor som stod och gick längst med vägen. Tydligen så fungerar bussystemet bara marginellt bättre än SL så om det kommer vad som helst som påminner om ett fordon som kan frakta folk så tar albanerna chansen när den uppenbarar sig. Vi tuffa hänger som vanligt längst bak i bussen och jag gör typ ingenting just (min vana trogen), men när jag råkar titta upp så står det helt out of the blue en främmande man i bakdörren (som vi hade öppen när vi körde pga värmen). Han har uppenbarligen spänstigt nog hoppat på i farten och frågar intresserat: "-Tirana?" Han verkar vara villig att stämpla periodkort och allting, men det blev ett himla liv bland resenärerna och som jag tolkade det så ville en majoritet ha ut honom ur bussen omedelbums. Snubben som äntligen fått tag på lift in till city, tyckte troligtvis att det var en tråkig attityd från vår sida, och visade tvärtom en kraftfull angelägenhet att stanna kvar. Diskussion uppstod. Visst handgemäng. Fotavtryck i bröstkorgen. Nej, jag skoja bara. Snarare gav han sig, märkbart irriterad (kanske hade han en tandläkartid att passa) efter en stunds högljud och välartikulerat dividerande på våra respektive modersmål och hoppade av "frivilligt" (även om det krävdes en del övertalande för att chaufför-Erik ens hade lust att sänka hastigheten).

Wilma vill helst inte bli störd av fripassagerare när hon fluktar
på sina favorit Beckham-bilder. Men han har lite för många
tatueringar nu för tiden tycker hon och jag är beredd att ge
henne rätt i det.

Vi har under hela resan skämtat om att vi efter inräkning (alla har var sitt nummer upp till nr 31) skulle höra ett kvävt
"-Treetiietvoo"(med rysk brytning) från någon fripassagerare under något säte men nu var vi alltså nära att få någon på riktigt. Spännande. Det är tydligen inte helt ovanligt just här att karlslokar hoppar på bussar och rycker åt sig det som ligger närmast och sedan direkt hoppar av igen och springer/rullar (beroende på hastighet vid själva avhoppandet antar jag) därifrån. Som tur var hade vi bara en hög kameraväskor med västvärldens samlade systemkameror samt alla pass där vid ingången. Man är väl säkerhetsmedveten?

Mm. Här verkar det mysigt att vila lite tycker
Linda. Fripassagerare eller inte.

Hyllningstal till kvinnan

Jag har ju nämnt att det varit lite trångt med årtalsinfo, sightseeing på kommunisttorg med revolutionsmonument och militärhistoria och eftersom det inte är något jag går igång på jättemycket (jo, man FÅR åka den här resan ändå, det sa de när jag bokade!) så har det varit av yttersta vikt att man hittar likasinnade. Det är här Sara kommer in i bilden och jag skulle vilja lyfta fram min stora tacksamhet över att hon är med mig på den här resan och över att ha någon som det är så lätt att resa med.
Saker som jag gillar med henne och som får det att funka utan friktion mellan oss:
1) När jag sitter och tänker att jag verkligen inte har lust att gå upp för ett berg för att se en borglämning så kan jag räkna med att hon känner likadant.
2) Hon hatar statyer och monument vid det här laget. När vi närmar oss ett stort torg så får jag varna och hålla för hennes ögon.

3) När jag föreslår att idag skulle jag bara vilja sitta med en kopp kaffe på ett café och titta på folk istället för att gå guidad rundtur i Poltavas fotspår så blir hon lättad och glad (och kanske lägger till att vi också bör gå till shoppingcentret istället för museet). 

4) Hon är precis som jag sjukt oansvarigt opåläst om resmålen.

5) Hon kan tänka sig att gå ut i den nya storstan vi kommit till just den här dagen, utan karta eller någon som helst guidebok och vara nöjd med att bara ”kolla runt lite” och ganska snart sätta sig och ta en öl på en uteservering istället för att spana in byggnader.

6) Stora torg gör henne inte upphetsad.

7) Hennes blodsockerfall börjar ganska exakt samtidigt som mina så vi vet hur man bäst prioriterar (Dvs alltid MAT först. Icke förhandlingsbart).

8) Vi gillar/inte gillar precis samma personer. Det gör att skvallret flyter smidigt och bra.

9) Hon lever precis som jag efter devisen: Man ska bara göra saker man vill göra och inte saker som man vill ha gjort. Det är en god grundregel som man kommer ganska långt med. 

10) Sist men allra viktigast: Hon snarkar inte.

Så, stort tack till dig Sara! 

Nej, okej då, hon kanske inte är någon IT-wizard direkt.
Här trodde hon tex att hon hittat källan till WiFi (Chisinau, Moldavien).  

Kommunikation genderwise

En aspekt av resan som både jag och Sara noterade ganska tidigt är att det är ett lite annat klientel på den här resan än på förra i bemärkelsen att det nog är en majoritet här som verkligen är intresserade/superintresserade av Östeuropas historia och politik. Kanske är det därför det för ovanlighetens skull är en majoritet killar på bussen. Efter några veckor i denna kunskapsintensiva miljö är vi lite….tja…matta… på fakta i form av årtal och slag som utkämpats. Det ligger inte riktigt i min allra främsta intressepärm ens från början (och då kan man ju fråga sig varför jag valde den här resan iofs) och sedan en tid är min hjärna totalt nedstängd för mer info. Som tur är finns det likasinnade på bussen också, däribland Sara (mer i ett annat inlägg om detta). Jag har tänkt en del på sättet som killar ofta pratar med varandra och här mer än jag någonsin upplevt förut; dvs genom att berätta fakta för varandra. Inte som att man diskuterar och utbyter tankar och åsikter utan just bara faktadroppar. Det är väl möjligen inget fel på det om båda gillar det, men för mig är det parallella monologer och inte dialoger. Det är inget stort problem, alla är olika och det är ok, men jag har hittills inte träffat någon kvinna som kommunicerar på det viset. 

Har jag rätt eller har jag fel?  

En av tusentals små bunkrar i Albanien. Det är ganska manlig grej det också. 

Bild på en man som inte kommunicerar på ovan beskrivna sätt
men väl försöker handla Fanta i en leksaksaffär enbart byggd för
vättar i Sofia, Bulgarien. 

Bild på ett par träskor tillhörande en man som inte heller
kommuncerade på ovan beskrivna sätt, men väl på många
andra ovanliga sätt. Plus träskorna då. 

Svett och bristen på inlägg

Vi har nu kommit fram ända till Kroatien och jag har som sagt varit dålig på att skriva. Mest för att jag inte ansträngt mig lika mycket som förra resan för att ständigt jaga internetcafeer men också för att det har varit ett par sjukt intensiva veckor. Upp tidigt, oftast frukost vid sju, packa ihop lägret, dra vidare till nästa land/stad, in och krångla i city, försöka få någon slags överblick över var vi är och vad man bör se just i den här staden, hitta ställe att äta och försöka ha någon slags ordning på alla sina valutor, armhålor och prylar. Det är verkligen ingen semester det här. Dessutom har det på den här resan tillkommit ett inslag som var i princip unheard of på Afrikaresan, nämligen en hel del partykvällar (partykväll är väl i alla fall ett modernt ord?). Bussresedagarna har varit mycket längre och fantastiskt mycket svettigare än i Afrika, vilket man kanske inte kan tro. En av mina medresenärer berättade att han åkt Västafrikarutten förra året, vilken anses vara den absolut varmaste Rosabussresan, men han menade att det här slår det. Och eftersom det inte finns någon AC på bussen och det är mycket folk och kroppsdelar och kuddar och sovsäckar i omlopp har mycket kommit att handla om just svett på den här resan (ja, alltså, förutom östeuropeisk historia då, men ni fattar). Precis i början på resan, när vi åkt ett par dagar bara och vädret övergick från vanlig svensk sommar till Rysshetta, gick en medresenär fram till chauffören och sa:

 "-Du, jag tror inte att bussens aircondition funkar riktigt på vår plats. Kan du vara snäll att skruva upp den lite?" Muahahaha....was he in for a treat, eller vaddå? 

Vid Ohridsjön, Makedonien. Början på en riktig oväntad kalaskväll
med för mycket Raki. 

Vad gör vi egentligen?

Jag vet att det är trögt med bloggande just nu och att ni troligtvis sitter helt apatiska framför era datorer och bara väntar och längtar efter fler inlägg. Men jag tänkte att jag först skulle svara på en kommentar jag fick på ett tidigare inlägg om att den här resan var mer händelsefattig än min Afrikaresa. Så här tänker jag kring det; Afrikaresan bjöd på ett orgie av "once in a lifetime"-upplevelser och om jag får gissa kommer det vara svårt att nå upp till det igen. Kanske någonsin. Den här resans första hälft är inriktad på storstäder medan vi under andra hälften har fått ta det lite mer lugnt med sol och bad. Och nej, det är mycket få gorillaattacker, ytterst sparsamt med nära-döden-upplevelser och inte många "jag-har-aldrig-sett-på-maken"-tillfällen. Det är mer som en storstadshelg i Europa, men gånger 12. Det är mycket historia, mycket cityliv, betydligt mer uteliv än förra resan och väldigt mycket längre bussdagar. Men vi har nu trots allt rest genom Lettland, Littauen, Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Bulgaren, Rumänien, Albanien, Makedonien, Montenegro och Kroatien och för mig är intrycksbanken ganska full ändå, trots avsaknaden av actionaktiviteter. Sen är det också så att jag valt att inte skriva så mycket om vilka sevärdigheter vi besöker och hur dagsagendan ser ut. Främst av det enkla skälet att jag blir uttråkad av att beskriva det (och även av att läsa liknande bloggar själv), men också för att målgruppen för den här bloggen är mina vänner och min familj och syftet aldrig varit att ge en fullvärdig beskrivning av RosaBussarnas aktivitetsplan. Om man är nyfiken på mer exakt vad vi gör och var vi är så kan man med fördel gå in och läsa min resekamrat Lindas blogg som ligger på RosaBussarnas hemsida. Hon har betydligt mer faktainfo på sin sida. Hon är dessutom typ journalist och astrevlig.

Det är allt jag har att säga om detta.

Busshäng. Tobias och Daniel lattjar med sina pass från de
tuffaste platserna längst bak. 

Information om reseupplägg

Hermod solar kl 07.00 på taket 

Lite info om hur livet på bussarna ser ut! Ni som läst förra bloggen har sett det förut, men för nytillkomna läsare känner jag att en liten presentation är på sin plats. De vanligaste frågorna man får (förutom Varför?) är:
1) Hur bor man? Svar: som ni vet vid det här laget: På taket. Varje kväll (som man inte bor på hostel då, men det är lite fusk och inte alls lika roligt) så bygger taklaget upp en ställning på busstaket som man vanligtvis spänner en presenning över. Där lägger man så ut alla madrasser och sedan fyller man på efter hand som man kommer hem på kvällen. Oftast delar man madrass och ligger då skavfötters (i sovsäck). Så här såg det ut en tidig morgon vid Ohridsjön i Makedonien, när vi vaknade av att solen precis steg upp över bergen. Helt magiskt sätt att få vakna.

Några timmar tidigare. Snarkkören har föreställning. 

Muskulösa män bygger saker tillsammans. I det här fallet en
sovplats till sin familj. Manligt. 

2) Hur äter man/lagar man mat? Jo, äter gör man med bestick oftast, så det är ganska normalt. Lagar mat gör man i olika matlag som turas om att fixa frukost, lunch och middag. Man stannar då antingen vid vägkanten eller på någon rastplats, släpar ut gasolkök och all utrustning och hackar sedan grejer till en pastasallad eller en korvstroganoff. Funkar finfint. Sedan står man snällt i kö med sin lilla plasttallrik och får maten från den provisoriska mattanten. Efter det diskar man i några utställda baljor (även om "diska" i det här sammanhanget inte alls per automatik innebär "göra rent") och sen är det klart. EasyPC.

Matkö av girigbukar.

3) Hur går man på toaletten? Svaret på den frågan har redovisats många gånger i Afrikabloggen och eftersom det inte blir så mycket värre än då så får ni läsa det där. Vanligtvis kissar man på rastplatser eller i diken bakom en buske. Bajsar gör man tyvärr inte på tre veckor.

Solhälsningen i Sofia

Med balalajkor ringande i öronen. Fast det inte syns. 

I Bulgariens huvudstad Sofia skulle vi bara stanna en kväll och dessutom var det kvällen vi skulle säga hejdå till Jocke som var tvungen att åka hem tidigare för att ta hand om sin 6 åriga dotter, allt enligt tidigare plan (tydligen var konserverna slut nu och grannarna hade börjat klaga. Tråkig stil). Om det var varmt innan så är det nästan outhärdligt hett stundvis nu. Ofta när man rullar in i städerna måste det springas runt och fixas en hel del och kollas och ordnas på de hostel vi ska bo på. Enligt vår chaufför Erik så kan de ha ringt 10 gr innan för att dubbelkolla att det finns en bokning men ändå fullt rimligt mötas av brist på en sådan och en oförstående feja i receptionen. Det påminner lite om Afrika på det viset. Charm. Typ. Men det innebär också att man ofta får stå en stund på gatan i väntan på besked. När sedan svar väl kommer så blir det snabba puckar och lite hetsig stämning. 10 personer hit! 20 personer dit! Väskor, ryggsäckar, kuddar, kameror och svettiga kroppar. Hade jag vetat att resan skulle innebära så många nätter på hostel (och inte på busstaket alltså, vilket jag hade räknat med) så hade jag kanske inte packat ner hela min walk-in-closet och en extra tröja i min numera över 30 kg resväska. Det är tungt att dra genom stan. Man är hungrig, förvirrad, stressad och ganska trött efter en lång dag på bussen. Irritation kan uppstå. Jag säger inte att den gör det, men ni förstår. I teorin. Jag föredrar verkligen att bo på busstaket där man har allt inom räckhåll, men förstår också att det är svårt i storstäder att få till.
Hur som helst. Vi gick ut och käkade på ett fantastiskt grillställe, lyssnade ofrivilligt på en Balkanorkester vid vårt bord och körde sedan lite bar-hopping (är det ett modernt ord fortfarande? Det var det -94, när jag typ var ute på sånt senast).
Det är mycket trist att Joakim ska åka hem (kanske inte för hans hungriga dotter då men...). Han är så rolig att jag nästan kissar på mig lite grand ibland.
För att göra något fint tillsammans sista kvällen avslutade vi med en mindre yoga-session på ett stort torg (troligtvis med en gubbe-på-häst-staty) mitt i Sofia. Se och njut.
Poetry in motion.

Förberedelser. Strategiupplägg. Patrik längst till höger är inte
så bra på yoga men han försöker i alla fall. Han är bara 25 år. Inte
så lätt då liksom. 

Har ni någonsin sett något mer gripande artisteri? Kurrande grodan och
spejande strutsen. På Bulgariska!! 

Solrosor!!

Under flera dagar har vi åkt igenom landskap med stora solrosodlingar och jag har längtat efter att få fotografera. Idag, i Bulgarien, när chaufför-Erik lyckades hitta en rastficka utan prostituerade (enligt uppgift svårt. Jag hade som vanligt inte märkt något) fick jag mitt lystmäte.
Went berserk.
Men alltså, HUR fina är de inte!?